Är sparande en generationsfråga?

Sen min pappas bortgång har jag hjälpt min mamma med ekonomin. Min pappa tog hand om allt och min mamma hade i stort sett aldrig betalat en räkning. 

Eftersom de båda visste att hon skulle bli själv hade min pappa försökt visa henne hur man gör, vilka konton som finns m.m. Min mamma hade väl försökt men tyckte det var komplicerat. Hon tyckte också att det blev jobbigt att sitta och prata om en tid utan honom. Något jag tycker man får ha respekt för. 

När vi under våren/sommaren började se över ekonomin var hon väldigt medveten att hon behövde lära sig så hon var väldigt mottaglig för min input. Hon skrev lappar och försökte lära sig olika begrepp. Vi avslutade en drös med abonnemang och tjänster som inte var nödvändiga. 

I min familj har vi aldrig pratat om vad någon tjänar eller om pengar överhuvudtaget. Min pappa var däremot väldigt sparsam och pratade ofta om vikten att inte spendera hela lönen, men ungefär där stannade det.

Det fanns aldrig någon tanke vad man ska göra med pengarna man sparat. 

Min mamma gav mig tillgång till allt och hon öppnade upp sig om allt som de hade tänkt under hela livet. Det var väldigt fascinerande och jag kände att jag både kom närmare min mamma och att jag blev mindre orolig över hennes ekonomiska situation.

Det fanns olika konton som de båda hade sparat till för pensionen under 30-40 år. Allt på vanliga sparkonton med ca 1 % ränta. Jag fylldes av vemod. Allt hårt arbete som lagts ner på att spara detta men det har i stort sett tappat värde av inflationen. Vi pratar om några hundra tusen på några olika konton. 

Min mamma får ingen hög pension och hon berättade stolt att de sparat så hon kan ta några extra tusenlappar varje månad och komplettera sin pension med. Absolut, det är bra men tänk vad det hade kunnat ge om man haft dessa pengar i en indexfond istället.

Desto mer min mamma berättade om hur de planerat under arbetslivet desto mer förvånad blev jag. Båda hade väldigt högt förtroende för staten och att de tyckte det var tryggare att någon annan hanterade pengarna. Aktier var förenat med extrem hög risk och 300 000 kr kunde försvinna från en dag till den andra. 

Fast det är min egen familj så kändes det som vi levt på helt olika planeter. Jag förklarade också för henne att jag var fascinerad över att hennes definition av trygghet var att någon annan har koll på pensionen. Jag förklarade att för mig är det precis tvärt om. 

Det kändes på något sätt som om det blev en generationsfråga. Jag drar direkt paralleller till att man växt upp i ett socialdemokratiskt inskränkt samhälle där allt alltid är någon annans ansvar. Eller en "staten vet bäst" mentalitet. 

Sedan hjälper det inte heller att det var betydligt svårare/krångligare att köpa aktier för 30 år sedan vilket även det är en stor anledning. 

Under sommaren hjälpte jag henne att starta ett ISK och satte in lite pengar i några indexfonder m.m. När allt var klart satt min mamma nästan och skakade för att hon var så nervös över att hon nu hade lite pengar på marknaden. Jag sa att om du mår så där dåligt så är det såklart inte värt det. Hon sa nej det är bara lite nervöst i början men att hon ville fortsätta. Hon avslutade med att skratta och säga "säg bara inget till min pappa". Han är fortfarande i livet och även han ytterst skeptiskt till aktier. 

Den äldre generationen verkar ha varit sparsam men inte så bra på att förvalta pengarna. 

Jag tror att om bara 1-2 generationer så kommer det vara allt vanligare att någon lever på inkomst på kapital som de själva inte har sparat ihop. Och då pratar jag inte om några lyckade företagare eller idrottare utan helt vanliga arbetare som under hela sitt liv sparat och investerat och lämnar över det till sina barn.