Då börsen håller stängt imorgon så kan jag summera mars något tidigare. Månaden har rullat på fint och några intensiva veckor kan välbehövligt läggas till historieböckerna. Som jag skrev i ett kort inlägg tidigare så fick jag en slutlön från min förra arbetsgivare som gör att månadens sparande blev lite mer än vanligt.
Jag noterade att jag passerade 50 000 kr i ackumulerad utdelning vilket inte är så himla märkvärdigt då jag sparat i över fem år, men det kan vara viktigt att påminna sig själv om att det faktiskt går framåt. Jag passerade även 400 000 kr och kör nu stenhårt mot halvmiljonen. Det är faktiskt ett delmål jag satt upp så det ska bli kul att nå det.
Exklusive sparandet så backade min portfölj 0,6 %. Finns inte så mycket att säga om det. Börsen har varit svängig och enligt Avanza har SIX30 backat med 1,9 %. Jag sparar på så får vi se hur det går.
Jag har för avsikt att öka mina svenska innehav under april och därefter gå över och börja koncentrera mig på min KF med utländska innehav en tid. Det ser jag fram emot. Härligt också med lite utdelningar även om det än så länge rör sig om småsummor. Månaden i siffror ser ni nedan.
Sparande
65 000 kr
Amortering
3 180
Köpt
51 st SKF B för 165,35. Totalt 8 454 kr.
45 st SKF B för 170,00. totalt 7 669 kr.
13 st Investor B för 375,00. Totalt 4 887 kr.
20 st Investor B för 360,50. Totalt 7 228 kr.
25 st Swedbank A för 210,30. Totalt 5 271 kr.
92 st eWork för 97,50. Totalt 8 992 kr.
40 st eWork för 94,80. Totalt 3 801 kr.
25 st MTG B för 333,00. Totalt 8 346 kr.
Totalt 54 648
Utdelningar
Johnson & Johnson 58 kr.
Kraft Heinz 95 kr.
Handelsbanken 1 875 kr.
Swedbank 2 275 kr.
SCA 232 kr.
Totalt 4 535 kr.
Portföljen 30 mars
436 000 kr
En ökning med 16,7 % inklusive sparandet.
En minskning med 0,6 % exklusive sparandet.
torsdag 29 mars 2018
tisdag 27 mars 2018
Outad?
Cirka 12 timmar efter mitt inlägg om att jag övervägde att polisanmäla min tidigare arbetsgivare fanns pengarna på mitt konto. Jag har ju skrivit tidigare att jag är orolig över hur mycket man har koll på min aktivitet på nätet och det här får mig inte att oroa mig mindre. Men för min mentala hälsa så kommer jag anta att det var en tillfällighet.
Hur som helst kändes det riktigt bra och pengarna fördes omedelbart över till Avanza där de ska sättas i arbete. Det blir nog mestadels svenska aktier under april innan jag efter utdelningssäsongen kommer övergå till mer utländska aktieköp. Det var rejäl uppgång på mina innehav idag så får se om jag mäktar med något köp i mars eller om jag avvaktar på ytterligare en liten dipp.
Hur som helst kändes det riktigt bra och pengarna fördes omedelbart över till Avanza där de ska sättas i arbete. Det blir nog mestadels svenska aktier under april innan jag efter utdelningssäsongen kommer övergå till mer utländska aktieköp. Det var rejäl uppgång på mina innehav idag så får se om jag mäktar med något köp i mars eller om jag avvaktar på ytterligare en liten dipp.
måndag 26 mars 2018
Löning
Idag är det löning för mig vilket alltid är lika trevligt. Jag har haft det riktigt tufft några veckor nu och idag var inget undantag. Desto skönare är det då att komma hem och betala räkningar och se lönen på kontot. Jag är riktigt motiverad just nu och jag känner att jag vill hänga på börsen hela dagarna. Börsen har backat lite de sista dagarna och jag skulle gärna slå till på lite aktier just nu.
Dessvärre har det inte löst sig med mina pengar som myndigheten är skyldig mig och min frustration är minst sagt stor. Jag går i seriösa tankar på att polisanmäla situationen och rubricera det som stöld. Kan man ens polisanmäla en myndighet? Jag skulle ju givetvis aldrig få rätt och det kanske är rätt drastiskt ändå. Men jag undrar ändå hur mycket man ska acceptera. Jag har nu väntat i över två månader på min lön. Myndigheten skyller på banken och banken säger att pengarna är i cyberrymden. 10 bankdagar skulle det ta, det var för 20 bankdagar sedan. Sedan när har något tagit 10 bankdagar att genomföra? Pengar flyttas ju i regel samma dag eller åtminstone dagen därpå. Det är som att pengarna skickas med häst och vagn.
Jag skulle vilja förklara att eftersom jag nu missar utdelning på pengarna så blir de skyldiga mig 4 % avkastning på kapitalet. Det kommer jag givetvis inte heller få igenom tyvärr. Ger det veckan ut sen blir det nog någon typ av anmälan ändå.
Återkommer med hur månaden gått rent ekonomiskt i månadsrapporten.
Dessvärre har det inte löst sig med mina pengar som myndigheten är skyldig mig och min frustration är minst sagt stor. Jag går i seriösa tankar på att polisanmäla situationen och rubricera det som stöld. Kan man ens polisanmäla en myndighet? Jag skulle ju givetvis aldrig få rätt och det kanske är rätt drastiskt ändå. Men jag undrar ändå hur mycket man ska acceptera. Jag har nu väntat i över två månader på min lön. Myndigheten skyller på banken och banken säger att pengarna är i cyberrymden. 10 bankdagar skulle det ta, det var för 20 bankdagar sedan. Sedan när har något tagit 10 bankdagar att genomföra? Pengar flyttas ju i regel samma dag eller åtminstone dagen därpå. Det är som att pengarna skickas med häst och vagn.
Jag skulle vilja förklara att eftersom jag nu missar utdelning på pengarna så blir de skyldiga mig 4 % avkastning på kapitalet. Det kommer jag givetvis inte heller få igenom tyvärr. Ger det veckan ut sen blir det nog någon typ av anmälan ändå.
Återkommer med hur månaden gått rent ekonomiskt i månadsrapporten.
fredag 23 mars 2018
Man kommer långt med rätt inställning
Under hela min uppväxt kämpade jag i skolan. Jag tyckte det var rätt tråkigt och jag tyckte så mycket annat var roligare. Även om jag minns hur mina föräldrar pratade om hur viktigt skolarbetet var så gick det aldrig riktigt in. Utöver att jag hade andra intressen så hade jag ofta rätt svårt i många olika ämnen. Ibland kunde jag blixtra till och få alla rätt på prov men alltför ofta balanserade jag precis så jag fick godkänt. Då menar jag inte att jag kunde välja att göra bra ifrån mig utan jag hade ofta svårt att förstå läraren, frågorna eller vad jag behövde göra för att få bra betyg.
Det där hängde kvar upp i gymnasiet och från den tiden har jag mycket mer minnen kring hur jag reflekterade kring saker. Jag tyckte ofta att jag såg på frågor eller problem på helt andra sätt än mina klasskamrater. Under en religionslektion med en lärare som var religiös bad han alla i klassen räcka upp handen om man "trodde på något". Alla i klassen räckte upp handen utom jag. Många för att de nog "trodde på något" men många säkert bara för att läraren var religiös och de förstod att detta är ett bra läge att vara lite smidig.
Jag själv blev uppriktigt förbannad och minns hur jag ifrågasatte allas intentioner högt i klassrummet. Jag lämnade klassrummet i protest och blev sedan inkallad till lärarens rum långt senare.
Så här höll det på och jag fick ofta höra att jag inte är så smart. Efter att ha hört det i många år började jag tro på det själv. När gymnasiet var över var jag inte inställd på att plugga vidare. Mina föräldrar sa att det inte var något för mig och att jag nog borde hitta något jobb jag trivs med. Efter ett år med liknande erfarenheter i lumpen (som man på min tid var tvungen att göra) bestämde jag mig att hitta ett jobb.
Jag bestämde mig att skaffa ett jobb, köpa en bil och hitta en flickvän. Roligt hur man tänker när man är ung. Jag lyckades hitta ett enkelt jobb, köpte strax därefter en bil och hittade mig en flickvän. Livet lekte. Eller gjorde det verkligen det?
Det var vid den här tiden jag började fundera. Var detta vad jag verkligen ville ha ut av livet? På jobbet hade jag en inställning som långt översteg min chefs förväntan. Jag var alltid först på plats, sist kvar och jobbade ofta över en timme utan att ta betalt. Jag tyckte folk på jobbet hade gett upp på livet. Alla satt och pratade om hur jobbigt allt var med för låg lön, barn som krånglar och för att inte tala om alla intriger med exfruar, flickvänner, plastbarn och allt vad man nu har i moderna familjer.
Jag bestämde mig att en gång för alla testa mina vingar och sökte mig till universitetet (efter att ha gjort högskoleprovet). Väl där fick jag det återigen tufft och mina föräldrar var snabba med att påpeka att det där är inget för mig. Jag visste att jag kanske inte var den smartaste i klassen men jag visste också att jag nog säkerligen hade bäst motivation. Jag kämpade på de första åren och fick underkänt på flera tentor men ofta gav mitt hårda slit resultat och lyckades jag inte på första försöket så kunde man göra om tentan flera gånger. Jag lärde mig också hur jag kunde plugga smartare och mot slutet av universitetstiden fick jag ofta högsta betyg.
Några hundratusen i studielån och en examen senare kom bakslaget. Finanskrisen 2008 stod för dörren och för en person utan relevant arbetslivserfarenhet och utan kontakter var det i princip omöjligt att få jobb. Jag gick runt och lämnade in mitt cv till en massa butiker. Var på några intervjuer med anledning av min utbildning men ingen lycka. Jag packade in alla mina ägodelar i min bil och åkte till Norge. Några ströjobb blev det, men inget mer. Jag fick åka hem, luspank och fick sälja bilen för att ha råd med en parkeringsbot.
Det fanns inget annat att göra än att åka till mitt gamla jobb och försöka böna och be för att bli anställd igen. Det fick jag på en gång eftersom jag gjort ett bra jobb tidigare. Jag blev däremot utskrattad och fick höra varenda dag vilket idiot jag var som hade en universitetsutbildning som inte ledde till något. Nog kände jag mig som en idiot trots allt. Min motivation var sargad men inte förlorad. Jag lovade mig själv att om jag någonsin får möjligheten att jobba med det jag utbildat mig till kommer jag göra precis allt för att lyckas.
Två år senare kom möjligheten då en tidigare universitetskollega hörde av sig om en jobbmöjlighet. Det var ett riktigt skitjobb i en håla med några tusen invånare i norra Sverige. Jag flyttade dit och bestämde mig för att göra ett sådant bra jobb att chefen skulle märka mig och kunna rekommendera mig för en annan tjänst i någon annan stad.
Under min tid där gjorde jag en upptäckt som påverkade mig väldigt mycket. Jag gjorde ett IQ-test och fick 133. Enligt testet var det normala spannet 90-110. Det intressanta var inte att jag fick mycket högre än vad jag trodde utan vad jag läste efter testet var gjort. Där stod det att alla som har högre än 110 kan jobba med vad de vill så länge man har motivationen. Med tanke på vad jag varit med om så kände jag redan starkt för detta och när jag såg det stå där, svart på vitt, så kände jag bara "fuck yea"!
Det var också då jag började se över ekonomin och vad jag kan åstadkomma även på den fronten. Motivationen kring ekonomin visade det sig senare skulle växa i paritet med min motivation kring jobb.
Efter några år blev jag rekommenderad av min chef till en ny position i en annan stad. Jag hade inriktat mig på en linje inom arbetet som skulle kunna möjliggöra utlandstjänst långt senare.
Utlandsuppdraget fick jag tillslut och något jag alltid bär med mig, varenda dag, är hur långt man kan komma bara genom att vara motiverad. Det är något som jag inte ser hos mina kollegor och jag undrar ofta vad andra har för bakgrund och vad som motiverar dem. Många tar väldigt lätt på livet med en "det ordnar sig" inställning. Något jag inte håller med om utan livet blir vad man gör det till.
Jag tycker det är inspirerande att läsa andra bloggare som delar med sig av vad deras motivation kommer ifrån. Och för den som orkat läsa ända hit så vet ni nu min.
Det där hängde kvar upp i gymnasiet och från den tiden har jag mycket mer minnen kring hur jag reflekterade kring saker. Jag tyckte ofta att jag såg på frågor eller problem på helt andra sätt än mina klasskamrater. Under en religionslektion med en lärare som var religiös bad han alla i klassen räcka upp handen om man "trodde på något". Alla i klassen räckte upp handen utom jag. Många för att de nog "trodde på något" men många säkert bara för att läraren var religiös och de förstod att detta är ett bra läge att vara lite smidig.
Jag själv blev uppriktigt förbannad och minns hur jag ifrågasatte allas intentioner högt i klassrummet. Jag lämnade klassrummet i protest och blev sedan inkallad till lärarens rum långt senare.
Så här höll det på och jag fick ofta höra att jag inte är så smart. Efter att ha hört det i många år började jag tro på det själv. När gymnasiet var över var jag inte inställd på att plugga vidare. Mina föräldrar sa att det inte var något för mig och att jag nog borde hitta något jobb jag trivs med. Efter ett år med liknande erfarenheter i lumpen (som man på min tid var tvungen att göra) bestämde jag mig att hitta ett jobb.
Jag bestämde mig att skaffa ett jobb, köpa en bil och hitta en flickvän. Roligt hur man tänker när man är ung. Jag lyckades hitta ett enkelt jobb, köpte strax därefter en bil och hittade mig en flickvän. Livet lekte. Eller gjorde det verkligen det?
Det var vid den här tiden jag började fundera. Var detta vad jag verkligen ville ha ut av livet? På jobbet hade jag en inställning som långt översteg min chefs förväntan. Jag var alltid först på plats, sist kvar och jobbade ofta över en timme utan att ta betalt. Jag tyckte folk på jobbet hade gett upp på livet. Alla satt och pratade om hur jobbigt allt var med för låg lön, barn som krånglar och för att inte tala om alla intriger med exfruar, flickvänner, plastbarn och allt vad man nu har i moderna familjer.
Jag bestämde mig att en gång för alla testa mina vingar och sökte mig till universitetet (efter att ha gjort högskoleprovet). Väl där fick jag det återigen tufft och mina föräldrar var snabba med att påpeka att det där är inget för mig. Jag visste att jag kanske inte var den smartaste i klassen men jag visste också att jag nog säkerligen hade bäst motivation. Jag kämpade på de första åren och fick underkänt på flera tentor men ofta gav mitt hårda slit resultat och lyckades jag inte på första försöket så kunde man göra om tentan flera gånger. Jag lärde mig också hur jag kunde plugga smartare och mot slutet av universitetstiden fick jag ofta högsta betyg.
Några hundratusen i studielån och en examen senare kom bakslaget. Finanskrisen 2008 stod för dörren och för en person utan relevant arbetslivserfarenhet och utan kontakter var det i princip omöjligt att få jobb. Jag gick runt och lämnade in mitt cv till en massa butiker. Var på några intervjuer med anledning av min utbildning men ingen lycka. Jag packade in alla mina ägodelar i min bil och åkte till Norge. Några ströjobb blev det, men inget mer. Jag fick åka hem, luspank och fick sälja bilen för att ha råd med en parkeringsbot.
Det fanns inget annat att göra än att åka till mitt gamla jobb och försöka böna och be för att bli anställd igen. Det fick jag på en gång eftersom jag gjort ett bra jobb tidigare. Jag blev däremot utskrattad och fick höra varenda dag vilket idiot jag var som hade en universitetsutbildning som inte ledde till något. Nog kände jag mig som en idiot trots allt. Min motivation var sargad men inte förlorad. Jag lovade mig själv att om jag någonsin får möjligheten att jobba med det jag utbildat mig till kommer jag göra precis allt för att lyckas.
Två år senare kom möjligheten då en tidigare universitetskollega hörde av sig om en jobbmöjlighet. Det var ett riktigt skitjobb i en håla med några tusen invånare i norra Sverige. Jag flyttade dit och bestämde mig för att göra ett sådant bra jobb att chefen skulle märka mig och kunna rekommendera mig för en annan tjänst i någon annan stad.
Under min tid där gjorde jag en upptäckt som påverkade mig väldigt mycket. Jag gjorde ett IQ-test och fick 133. Enligt testet var det normala spannet 90-110. Det intressanta var inte att jag fick mycket högre än vad jag trodde utan vad jag läste efter testet var gjort. Där stod det att alla som har högre än 110 kan jobba med vad de vill så länge man har motivationen. Med tanke på vad jag varit med om så kände jag redan starkt för detta och när jag såg det stå där, svart på vitt, så kände jag bara "fuck yea"!
Det var också då jag började se över ekonomin och vad jag kan åstadkomma även på den fronten. Motivationen kring ekonomin visade det sig senare skulle växa i paritet med min motivation kring jobb.
Efter några år blev jag rekommenderad av min chef till en ny position i en annan stad. Jag hade inriktat mig på en linje inom arbetet som skulle kunna möjliggöra utlandstjänst långt senare.
Utlandsuppdraget fick jag tillslut och något jag alltid bär med mig, varenda dag, är hur långt man kan komma bara genom att vara motiverad. Det är något som jag inte ser hos mina kollegor och jag undrar ofta vad andra har för bakgrund och vad som motiverar dem. Många tar väldigt lätt på livet med en "det ordnar sig" inställning. Något jag inte håller med om utan livet blir vad man gör det till.
Jag tycker det är inspirerande att läsa andra bloggare som delar med sig av vad deras motivation kommer ifrån. Och för den som orkat läsa ända hit så vet ni nu min.
lördag 10 mars 2018
Äntligen eget boende
Efter nästan två månader på hotell kunde jag idag äntligen flytta in i min egna lägenhet. Återstår en del att fixa under nästkommande vecka men det mesta kommer ordnas av hantverkare under dagtid då jag ändå jobbar. Inga problem med andra ord. Väntar även in möbler och lite konserver som jag tagit med från Sverige. Det bästa av allt är att jag nu har ett mer tillförlitligt och snabbare internet, via satellit. Dock inte i närheten av vad man är van vid från Sverige men det var jag givetvis beredd på.
Hur som helst så har börsen trummat på rejält denna vecka och jag har enbart fått igenom något enstaka köp. Roade mig med att göra en utdelningskalender som jag lagt in på sidan. Även om jag tycker det är roligt att få utdelning varje månad så är det aldrig något jag lägger vikt vid när jag köper aktier. Nu tror jag inte att jag någonsin kommer nå drömmen att inte behöva jobba alls men planen senare i livet är att lägga undan alla utdelningar under ett år och sedan använda pengarna till resa eller dylikt året därpå.
Jag har två tuffa veckor framför mig men sedan bör det lugna ner sig något på jobbet. Samtidigt försöker jag lösa lönekontorets rejäla klavertramp med min lön sen tidigare. Vill verkligen att det ska lösas under mars. Men det ser ändå lovande ut. Ser fram emot att summera mars och sedan börja blicka framåt mot våren och utdelningssäsongen.
Hur som helst så har börsen trummat på rejält denna vecka och jag har enbart fått igenom något enstaka köp. Roade mig med att göra en utdelningskalender som jag lagt in på sidan. Även om jag tycker det är roligt att få utdelning varje månad så är det aldrig något jag lägger vikt vid när jag köper aktier. Nu tror jag inte att jag någonsin kommer nå drömmen att inte behöva jobba alls men planen senare i livet är att lägga undan alla utdelningar under ett år och sedan använda pengarna till resa eller dylikt året därpå.
Jag har två tuffa veckor framför mig men sedan bör det lugna ner sig något på jobbet. Samtidigt försöker jag lösa lönekontorets rejäla klavertramp med min lön sen tidigare. Vill verkligen att det ska lösas under mars. Men det ser ändå lovande ut. Ser fram emot att summera mars och sedan börja blicka framåt mot våren och utdelningssäsongen.
torsdag 1 mars 2018
Åsiktskorridoren som blev åsiktshålet
Långsamt för jag ögat mot det imaginära nyckelhålet. På andra sidan hägrar den svenska åsiktskorridoren. Ett högst ovetenskapligt begrepp som åsyftar att man inte får säga och tycka något utanför den rådande normen. Jag sneglar genom hålet ibland, tyst och försiktigt. Ska jag våga öppna dörren och chansa? Kanske finns det någon därute som tycker som jag? Nej jag vågar inte, sjunker ihop med ryggen lutandes mot den stängda dörren och funderar. Hur blev det så här egentligen?
Jag har ärligt svårt att skriva vad jag är med om i mitt arbete då jag är rädd att någon skulle upptäcka vem jag är och att jag inte tycker som alla andra. Ofta handlar den inte ens om att jag inte tycker väldigt mycket annorlunda utan snarare att de jag jobbar med är så oerhört inskränkta. Vi pratar alltså nu om den svenska regeringen och deras tjänstemäns otroligt smala åsiktskorridor.
Vi diskuterade Donald Trump och att han föreslagit att han ville beväpna lärare på skolor efter skjutningen i Florida. Den ena efter den andra raljerade om att han var psykopat, nya Hitler demokratins undergång etc. Ingen kunde förstå hur han kunde säga något sådant. Alla var fullständigt oförstående hur han ens kunde tänka, än mindre föreslå något så korkat. Vill ni veta varför frågade jag? Fyra huvuden tittar upp samtidigt och spärrar upp ögonen. De tittar på mig och blickarna talar sitt tydliga språk, precis som i filmen 300 "choose your next words carefully persian".
Det är ganska enkelt säger jag. Han och många andra i USA har inte samma uppfattning om vad staten har rätt att begränsa. De tycker precis som vi att staten ska försöka förebygga och förhindra brott men många anser också att de ligger i deras rättigheter att kunna försvara sig själva och sin familj. Det är därför man ser skyltar i bland annat södra USA med bilder på en hagelbössa med texten "we dont call the police". En tydlig signal till någon som skulle få för sig att råna butiken och vid ett ev. misslyckande hoppas på samhällets goda natur. Människor har helt enkelt en annan grundsyn på människan och dess samhällskontrakt. Om inte jag kan lita på att jag är helt säker tänker jag heller inte ta risken att vara obeväpnad.
Åtta arga ögon stirrar på mig och i någons mungipa kan jag urskilja vit sekret som börjar bildas. Hur fan kan du tycka att det är rätt att beväpna lärare? Dörren till åsiktskorridoren har för en kort sekund öppnats men stängs illa kvickt när jag tydligt förklarar att jag inte någonstans i det jag berättat sagt att jag står för samma åsikter. Att jag enbart försöker förklara en annan ståndpunkt som jag inte ens själv delar är i dagens Sverige ytterst problematiskt.
Även efter att jag igen påpekat att jag inte tycker man ska beväpna lärare ser jag vandrande blickar efter mig som på något sätt försöker gräva i faktumet att de precis hört en annan åsikt än den de blivit matade under stora, om inte hela deras liv.
Jag kan se så tydligt när någons åsiktsbubbla plötsligt brister och de hör en åsikt eller ett problem som de tidigare varit helt ovetande om.
Det är skrämmande att det blivit så här. Jag tycker mig se stor skillnad bara i våra nordiska grannländer. Där pratas det väldigt öppet om olika åsikter kring diverse problem och det finns ett bredare spektrum av åsikter. Nu har det visserligen förändrats lite i Sverige framförallt om vi pratar om invandringspolitiken. Den korridoren har fått en dörr på andra sidan som är öppen i allra högsta grad. Men det behövdes en flyktingkris med tältläger i Sverige för att mer än några få skulle våga kliva ut.
Inom mitt arbetsområde däremot är dörren alltjämt stängd. Ibland när jag drömmer mig bort att jag någon gång skulle kunna bli ekonomiskt oberoende så brukar jag tänka att jag skulle vilja umgås mer med likasinnade. Personer som uppskattar logik och att alla saker man genomför kostar pengar. Pengar som tas från någon annan för att betala det man nu tycker är så viktigt. Det är en stor anledning varför jag läser bloggar. Det ger mig en chans att titta igenom nyckelhålet med vetskapen att någonstans därute finns andra människor som spanar precis som mig.
Till alla bloggare och er andra bakom stängda dörrar. Tack för att ni finns. Ni gör mitt liv mycket bättre.
Jag har ärligt svårt att skriva vad jag är med om i mitt arbete då jag är rädd att någon skulle upptäcka vem jag är och att jag inte tycker som alla andra. Ofta handlar den inte ens om att jag inte tycker väldigt mycket annorlunda utan snarare att de jag jobbar med är så oerhört inskränkta. Vi pratar alltså nu om den svenska regeringen och deras tjänstemäns otroligt smala åsiktskorridor.
Vi diskuterade Donald Trump och att han föreslagit att han ville beväpna lärare på skolor efter skjutningen i Florida. Den ena efter den andra raljerade om att han var psykopat, nya Hitler demokratins undergång etc. Ingen kunde förstå hur han kunde säga något sådant. Alla var fullständigt oförstående hur han ens kunde tänka, än mindre föreslå något så korkat. Vill ni veta varför frågade jag? Fyra huvuden tittar upp samtidigt och spärrar upp ögonen. De tittar på mig och blickarna talar sitt tydliga språk, precis som i filmen 300 "choose your next words carefully persian".
Det är ganska enkelt säger jag. Han och många andra i USA har inte samma uppfattning om vad staten har rätt att begränsa. De tycker precis som vi att staten ska försöka förebygga och förhindra brott men många anser också att de ligger i deras rättigheter att kunna försvara sig själva och sin familj. Det är därför man ser skyltar i bland annat södra USA med bilder på en hagelbössa med texten "we dont call the police". En tydlig signal till någon som skulle få för sig att råna butiken och vid ett ev. misslyckande hoppas på samhällets goda natur. Människor har helt enkelt en annan grundsyn på människan och dess samhällskontrakt. Om inte jag kan lita på att jag är helt säker tänker jag heller inte ta risken att vara obeväpnad.
Åtta arga ögon stirrar på mig och i någons mungipa kan jag urskilja vit sekret som börjar bildas. Hur fan kan du tycka att det är rätt att beväpna lärare? Dörren till åsiktskorridoren har för en kort sekund öppnats men stängs illa kvickt när jag tydligt förklarar att jag inte någonstans i det jag berättat sagt att jag står för samma åsikter. Att jag enbart försöker förklara en annan ståndpunkt som jag inte ens själv delar är i dagens Sverige ytterst problematiskt.
Även efter att jag igen påpekat att jag inte tycker man ska beväpna lärare ser jag vandrande blickar efter mig som på något sätt försöker gräva i faktumet att de precis hört en annan åsikt än den de blivit matade under stora, om inte hela deras liv.
Jag kan se så tydligt när någons åsiktsbubbla plötsligt brister och de hör en åsikt eller ett problem som de tidigare varit helt ovetande om.
Det är skrämmande att det blivit så här. Jag tycker mig se stor skillnad bara i våra nordiska grannländer. Där pratas det väldigt öppet om olika åsikter kring diverse problem och det finns ett bredare spektrum av åsikter. Nu har det visserligen förändrats lite i Sverige framförallt om vi pratar om invandringspolitiken. Den korridoren har fått en dörr på andra sidan som är öppen i allra högsta grad. Men det behövdes en flyktingkris med tältläger i Sverige för att mer än några få skulle våga kliva ut.
Inom mitt arbetsområde däremot är dörren alltjämt stängd. Ibland när jag drömmer mig bort att jag någon gång skulle kunna bli ekonomiskt oberoende så brukar jag tänka att jag skulle vilja umgås mer med likasinnade. Personer som uppskattar logik och att alla saker man genomför kostar pengar. Pengar som tas från någon annan för att betala det man nu tycker är så viktigt. Det är en stor anledning varför jag läser bloggar. Det ger mig en chans att titta igenom nyckelhålet med vetskapen att någonstans därute finns andra människor som spanar precis som mig.
Till alla bloggare och er andra bakom stängda dörrar. Tack för att ni finns. Ni gör mitt liv mycket bättre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)