Feministisk regering

Vi har en regering som benämner sig själva som feministisk. Detta arbete genomsyrar stora delar av regeringskansliet och jag får svårare och svårare att acceptera det för varje dag som går.

Det är viktigt att poängtera för alla därute att det finns två väldigt viktiga distinktioner när man pratar om feminism (och mycket annat också för den delen) och vad den står för. Den första är kampen för att kvinnor i Sverige och i resten av världen ska ha samma rättigheter som män. Det är ett arbete som vi var tidiga med i Sverige och det är ett arbete som jag tycker vi ska vara stolta över. För mig är det självklart ska kvinnor ha samma rättigheter som män. Det är vad som betecknas som lika i rättigheter.

Den andra delen är den ”moderna” feminismen och kommer från det kommunistiska idealet att det ska vara lika i utfall. Det är tron om att om inte kvinnor finns representerade i riksdag, styrelser på chefspositioner m.m. så beror det på ett strukturellt problem och man ska därför kvotera in kvinnor.

Ett sidospår är diskussionen om löner. Föreställningen att kvinnor blir diskriminerade eftersom kvinnor som grupp har lägre lön än män som grupp. I teorin skulle det givetvis kunna röra sig om strukturell diskriminering men det finns givetvis många andra förklaringsvariabler till varför det ser ut så. Men det är en annan diskussion.

Det här går hand i hand med vad som brukar benämnas som identitetspolitik. Ett antagande som går ut på att man kan klassa alla människor i olika grupper och deras intressesfär sträcker sig bara inom deras egna grupp. Detta är också något som fått alldeles för stort fotfäste i Sverige. Självklart kan människor kämpa för rättigheter för personer utanför sin egna grupp.

En kort anekdot bara. En myndighet som nyligen fick pris för sitt arbete kring mäns och kvinnors lika värden (i praktiken lika i utfall) hade samlat arbetsgruppen för att dela ut årets pris. Gruppen bestod av åtta kvinnor. Bilden lades upp på Twitter där gratulationer strömmade in. En person frågade varför gruppen enbart bestod av kvinnor? Kommentaren raderades efter någon timme. Det här är det Sverige vi lever i.

Tillbaka till huvudspåret.

I mitt arbete kommer jag ofta i kontakt med det feministiska arbetet regeringen driver. Vi har väldigt högt avlönade kvinnor som driver diverse projekt kring detta.

Det som stör mig något enormt är att man inte särskiljer på de här två distinktionerna. Jag är allt för att driva arbetet mot att alla länder ska ge samma möjligheter och rättigheter till alla kvinnor. Och på det området finns det mycket att göra. Många länder har uppenbar lagstiftning mot kvinnor och deras rätt till lika rättigheter.

Istället läggs det mesta av kraften på att allt ska vara lika i utfall t.ex. genom att kvotera kvinnor till styrelser m.m. Framförallt sker detta arbete i internationella organisationer. Där många organisationer skryter med nyheter som att ”vi har 60 % kvinnor i högsta ledningen etc”.

För att ta mig själv som ett exempel så måste jag vid alla typer av möten och middagar skriva en rapport om hur många som var på mötet och hur många av dessa som var kvinnor. Jag är på möten rätt ofta och det betyder alltså att jag på största allvar sitter och räknar hur många vi är och sedan går jag laget runt och försöker utröna om det är en man eller kvinna. Jag finner det smått makabert och vad blir nästa steg? Kanske hur många som är vita, mörkhyade eller något annat visuellt kännetecken på deltagarna.

De allra flesta möten innehåller fler kvinnor men det händer att ett möte består mestadels av män. Då händer det att efter jag skickat min rapport så får jag ett mail där jag ska ta reda på varför det var en majoritet med män på senaste mötet. Ni kan ju tänka er blicken jag får från medborgare från andra länder när jag ställer den frågan. Inombords mår jag väldigt illa.

Den andra sidan av myntet är nämligen att män helt öppet blir systematiskt diskriminerade pga av deras kön. Precis motsatsen till allas rätt till lika rättigheter som både män och kvinnor kämpade för i feminismens begynnelse.