Åsiktskorridoren som blev åsiktshålet

Långsamt för jag ögat mot det imaginära nyckelhålet. På andra sidan hägrar den svenska åsiktskorridoren. Ett högst ovetenskapligt begrepp som åsyftar att man inte får säga och tycka något utanför den rådande normen. Jag sneglar genom hålet ibland, tyst och försiktigt. Ska jag våga öppna dörren och chansa? Kanske finns det någon därute som tycker som jag? Nej jag vågar inte, sjunker ihop med ryggen lutandes mot den stängda dörren och funderar. Hur blev det så här egentligen?

Jag har ärligt svårt att skriva vad jag är med om i mitt arbete då jag är rädd att någon skulle upptäcka vem jag är och att jag inte tycker som alla andra. Ofta handlar den inte ens om att jag inte tycker väldigt mycket annorlunda utan snarare att de jag jobbar med är så oerhört inskränkta. Vi pratar alltså nu om den svenska regeringen och deras tjänstemäns otroligt smala åsiktskorridor.

Vi diskuterade Donald Trump och att han föreslagit att han ville beväpna lärare på skolor efter skjutningen i Florida. Den ena efter den andra raljerade om att han var psykopat, nya Hitler demokratins undergång etc. Ingen kunde förstå hur han kunde säga något sådant. Alla var fullständigt oförstående hur han ens kunde tänka, än mindre föreslå något så korkat. Vill ni veta varför frågade jag? Fyra huvuden tittar upp samtidigt och spärrar upp ögonen. De tittar på mig och blickarna talar sitt tydliga språk, precis som i filmen 300 "choose your next words carefully persian".

Det är ganska enkelt säger jag. Han och många andra i USA har inte samma uppfattning om vad staten har rätt att begränsa. De tycker precis som vi att staten ska försöka förebygga och förhindra brott men många anser också att de ligger i deras rättigheter att kunna försvara sig själva och sin familj. Det är därför man ser skyltar i bland annat södra USA med bilder på en hagelbössa med texten "we dont call the police". En tydlig signal till någon som skulle få för sig att råna butiken och vid ett ev. misslyckande hoppas på samhällets goda natur. Människor har helt enkelt en annan grundsyn på människan och dess samhällskontrakt. Om inte jag kan lita på att jag är helt säker tänker jag heller inte ta risken att vara obeväpnad.

Åtta arga ögon stirrar på mig och i någons mungipa kan jag urskilja vit sekret som börjar bildas. Hur fan kan du tycka att det är rätt att beväpna lärare? Dörren till åsiktskorridoren har för en kort sekund öppnats men stängs illa kvickt när jag tydligt förklarar att jag inte någonstans i det jag berättat sagt att jag står för samma åsikter. Att jag enbart försöker förklara en annan ståndpunkt som jag inte ens själv delar är i dagens Sverige ytterst problematiskt.

Även efter att jag igen påpekat att jag inte tycker man ska beväpna lärare ser jag vandrande blickar efter mig som på något sätt försöker gräva i faktumet att de precis hört en annan åsikt än den de blivit matade under stora, om inte hela deras liv.

Jag kan se så tydligt när någons åsiktsbubbla plötsligt brister och de hör en åsikt eller ett problem som de tidigare varit helt ovetande om.

Det är skrämmande att det blivit så här. Jag tycker mig se stor skillnad bara i våra nordiska grannländer. Där pratas det väldigt öppet om olika åsikter kring diverse problem och det finns ett bredare spektrum av åsikter. Nu har det visserligen förändrats lite i Sverige framförallt om vi pratar om invandringspolitiken. Den korridoren har fått en dörr på andra sidan som är öppen i allra högsta grad. Men det behövdes en flyktingkris med tältläger i Sverige för att mer än några få skulle våga kliva ut.

Inom mitt arbetsområde däremot är dörren alltjämt stängd. Ibland när jag drömmer mig bort att jag någon gång skulle kunna bli ekonomiskt oberoende så brukar jag tänka att jag skulle vilja umgås mer med likasinnade. Personer som uppskattar logik och att alla saker man genomför kostar pengar. Pengar som tas från någon annan för att betala det man nu tycker är så viktigt. Det är en stor anledning varför jag läser bloggar. Det ger mig en chans att titta igenom nyckelhålet med vetskapen att någonstans därute finns andra människor som spanar precis som mig.

Till alla bloggare och er andra bakom stängda dörrar. Tack för att ni finns. Ni gör mitt liv mycket bättre.