onsdag 14 oktober 2020

Tankar från en svunnen tid

Sista tiden har jag reflekterat på min egen bakgrund och varför jag har hamnat där jag är. Det finns många aspekter av det såklart men här på bloggen håller jag mig till framförallt de ekonomiska aspekterna. 

När jag tittar tillbaka cirka 10–20 år finner jag flera saker väldigt fascinerande. Några saker som fastnat är t.ex. när jag studerade på universitet och hade 700 kr kvar på kontot när det var den 24e. Nice tänkte jag, imorgon kommer det nya stålar in på kontot. Jag begav mig ner på stan och köpte en väska för 699 kr.

När jag tänker på den här situationen har jag svårt att acceptera att det är samma person som tog det beslutet som sitter här idag och skriver på en blogg om ekonomi. Jag var ändå vuxen med rätt att rösta hur landet ska skötas och sen beter jag mig på det sättet. Jag skäms. 

Jag kan ärligt säga att jag blir avundsjuk på er som tidigt lärde hushålla med pengar. Vissa av bloggarna jag läser köpte sina första aktier i tonåren. Även om man inte köpte aktier så verkar många ha varit ekonomiskt förståndiga tidigt. Det är imponerande.

Ytterligare ett minne jag har är när jag på alla hjärtans dag skulle bjuda min dåvarande flickvän på restaurang. Jag hade cirka 1 000 kr på kontot och högsta prioritet var att imponera på henne. Jag parkerade utanför hennes lägenhet och hon blev jätteglad och skulle bara byta om innan vi gick ner till bilen för att åka till restaurangen. Under tiden hon bytte om fick jag parkeringsböter på 1 000 kr och när jag kom ner och såg det fick jag surt erkänna att nu har jag inte råd att besöka någon restaurang. Vi stannade hemma och åt pasta istället. Jag sålde senare min bil till en bilskrot för 500 kr och har inte ägt en bil sen dess.

Något som fastnat desto mer är när jag efter mina universitetsstudier blev arbetslös och behövde flytta hem till mina föräldrar. Inte nog med att jag hade studieskulder på cirka 200 000 kr och självkänslan var krossad när jag inte kunde ett landa ett jobb utan mina föräldrar bestämde även att ta betalt för att jag bodde hemma. När jag cirka ett år senare kunde flytta ut var jag skyldig mina föräldrar cirka 30 000 kr.

Även fast det var 10-15 år sedan kommer jag aldrig glömma känslan. Att ha nått en ekonomisk botten. När jag började jobba hade jag bara en känsla, att jag aldrig vill känna så igen.

Det kan tyckas som små meningslösa historier men det här är samma person som nu kan logga in på Avanza och se 1,9 miljoner på kontot. Även om jag inte förstod det då så har dessa händelser påverkat mig till den jag är idag.

Mitt mål har aldrig varit fire, det visste jag inte ens var det var till för några år sedan. Målet har alltid varit att aldrig känna mig orolig för min ekonomiska situation. Hur irriterande det än må vara att få parkeringsböter så vill jag kunna skratta åt det och tänka att där rök nästa utdelning från AT&T.

Jag är inte där ännu på ett tag men jag blir både inspirerad och ibland lite orolig för om jag kan förändras så mycket på 10-15 år hur skulle jag då kunna vara om ytterligare 10-15 år. Kanske ser ni mig på lyxfällan om 10 år med skulder upp över öronen och jag rabblar mantrat ”man måste leva också”?

För mig har förändringarna kommit gradvis. Jag ser inte framstegen jag gjort från ett år till ett annat men när jag går tillbaka 15 år så känner jag inte ens igen mig. Det tycker jag är fascinerande. 

torsdag 1 oktober 2020

Teoretisk skuldfri

Efter de senaste veckornas uppgång och i och med att portföljen gick förbi 1,9 miljoner innebär det nu att jag är teoretisk skuldfri. Som ofta i mitt liv så får jag två olika motsägelsefulla tankar när något inträffar. 

Först och främst så kan jag konstatera att det såklart känns väldigt bra. Jag skulle kunna sälja av portföljen och höra av mig till banken och CSN och betala av allt och jag skulle därmed vara skuldfri för resten av livet. 

Men sen kommer den där andra tanken. Tanken som påminner mig hur galet mycket lån man har och att man inte för en sekund ska tro att man egentligen har några pengar. För hur man än vrider och vänder på det så kan man se det precis tvärt om. Att jag egentligen inte har en krona till övers för allt täcks upp av krediter på annat håll. 

Det leder mig in på nästa tanke. Att jag egentligen borde betala av alla lån och börja om på riktigt där varje ny tusenlapp faktiskt är min. 

Den tanken försvinner snabbt när man inser hur otroligt oekonomiskt ett sådant beslut skulle vara. Systemet är uppbyggt så att det är väldigt fördelaktigt att ha både bostadslån och studielån. 

Det leder mig bort från min egna bubbla och jag börjar se det i ett större samhällsperspektiv. Om i stort sett alla människor har det som jag borde det betyda att många drar samma slutsats som jag gör. Det borde betyda att ett stort antal människor köper aktier istället för att betala av lån. Det borde i sin tur leda till att börsen är övervärderad. 

När räntorna börjar komma tillbaka till normala nivåer på 4-5 % (vissa tror inte ens att det kommer ske längre) skulle åtminstone jag och säkert många med mig tycka att det är rimligt att amortera på lånen istället för att investera på börsen. 

Däremot så pratar nu Riksbanken om att låga räntor är att vänta i minst tre år till. Sedan tar det säkert ytterligare några år innan räntorna börjar klättra ordentligt. Detta är under förutsättningarna att ingen ny skit träffar fläkten under dessa år. 

Jag kan väl summera som så att det känns helt klart som om ekonomin går på konstgjord andning med alla dessa lån. Samtidigt så är inte det här ett nytt fenomen så man kanske inte ska gräva ner sig i dessa tankar. Jag kanske ska hålla mig till att det är skönt att vara teoretisk skuldfri.