Man kommer långt med rätt inställning

Under hela min uppväxt kämpade jag i skolan. Jag tyckte det var rätt tråkigt och jag tyckte så mycket annat var roligare. Även om jag minns hur mina föräldrar pratade om hur viktigt skolarbetet var så gick det aldrig riktigt in. Utöver att jag hade andra intressen så hade jag ofta rätt svårt i många olika ämnen. Ibland kunde jag blixtra till och få alla rätt på prov men alltför ofta balanserade jag precis så jag fick godkänt. Då menar jag inte att jag kunde välja att göra bra ifrån mig utan jag hade ofta svårt att förstå läraren, frågorna eller vad jag behövde göra för att få bra betyg.

Det där hängde kvar upp i gymnasiet och från den tiden har jag mycket mer minnen kring hur jag reflekterade kring saker. Jag tyckte ofta att jag såg på frågor eller problem på helt andra sätt än mina klasskamrater. Under en religionslektion med en lärare som var religiös bad han alla i klassen räcka upp handen om man "trodde på något". Alla i klassen räckte upp handen utom jag. Många för att de nog "trodde på något" men många säkert bara för att läraren var religiös och de förstod att detta är ett bra läge att vara lite smidig.

Jag själv blev uppriktigt förbannad och minns hur jag ifrågasatte allas intentioner högt i klassrummet. Jag lämnade klassrummet i protest och blev sedan inkallad till lärarens rum långt senare.

Så här höll det på och jag fick ofta höra att jag inte är så smart. Efter att ha hört det i många år började jag tro på det själv. När gymnasiet var över var jag inte inställd på att plugga vidare. Mina föräldrar sa att det inte var något för mig och att jag nog borde hitta något jobb jag trivs med. Efter ett år med liknande erfarenheter i lumpen (som man på min tid var tvungen att göra) bestämde jag mig att hitta ett jobb.

Jag bestämde mig att skaffa ett jobb, köpa en bil och hitta en flickvän. Roligt hur man tänker när man är ung. Jag lyckades hitta ett enkelt jobb, köpte strax därefter en bil och hittade mig en flickvän. Livet lekte. Eller gjorde det verkligen det?

Det var vid den här tiden jag började fundera. Var detta vad jag verkligen ville ha ut av livet? På jobbet hade jag en inställning som långt översteg min chefs förväntan. Jag var alltid först på plats, sist kvar och jobbade ofta över en timme utan att ta betalt. Jag tyckte folk på jobbet hade gett upp på livet. Alla satt och pratade om hur jobbigt allt var med för låg lön, barn som krånglar och för att inte tala om alla intriger med exfruar, flickvänner, plastbarn och allt vad man nu har i moderna familjer.

Jag bestämde mig att en gång för alla testa mina vingar och sökte mig till universitetet (efter att ha gjort högskoleprovet). Väl där fick jag det återigen tufft och mina föräldrar var snabba med att påpeka att det där är inget för mig. Jag visste att jag kanske inte var den smartaste i klassen men jag visste också att jag nog säkerligen hade bäst motivation. Jag kämpade på de första åren och fick underkänt på flera tentor men ofta gav mitt hårda slit resultat och lyckades jag inte på första försöket så kunde man göra om tentan flera gånger. Jag lärde mig också hur jag kunde plugga smartare och mot slutet av universitetstiden fick jag ofta högsta betyg.

Några hundratusen i studielån och en examen senare kom bakslaget. Finanskrisen 2008 stod för dörren och för en person utan relevant arbetslivserfarenhet och utan kontakter var det i princip omöjligt att få jobb. Jag gick runt och lämnade in mitt cv till en massa butiker. Var på några intervjuer med anledning av min utbildning men ingen lycka. Jag packade in alla mina ägodelar i min bil och åkte till Norge. Några ströjobb blev det, men inget mer. Jag fick åka hem, luspank och fick sälja bilen för att ha råd med en parkeringsbot.

Det fanns inget annat att göra än att åka till mitt gamla jobb och försöka böna och be för att bli anställd igen. Det fick jag på en gång eftersom jag gjort ett bra jobb tidigare. Jag blev däremot utskrattad och fick höra varenda dag vilket idiot jag var som hade en universitetsutbildning som inte ledde till något. Nog kände jag mig som en idiot trots allt. Min motivation var sargad men inte förlorad. Jag lovade mig själv att om jag någonsin får möjligheten att jobba med det jag utbildat mig till kommer jag göra precis allt för att lyckas.

Två år senare kom möjligheten då en tidigare universitetskollega hörde av sig om en jobbmöjlighet. Det var ett riktigt skitjobb i en håla med några tusen invånare i norra Sverige. Jag flyttade dit och bestämde mig för att göra ett sådant bra jobb att chefen skulle märka mig och kunna rekommendera mig för en annan tjänst i någon annan stad.

Under min tid där gjorde jag en upptäckt som påverkade mig väldigt mycket. Jag gjorde ett IQ-test och fick 133. Enligt testet var det normala spannet 90-110. Det intressanta var inte att jag fick mycket högre än vad jag trodde utan vad jag läste efter testet var gjort. Där stod det att alla som har högre än 110 kan jobba med vad de vill så länge man har motivationen. Med tanke på vad jag varit med om så kände jag redan starkt för detta och när jag såg det stå där, svart på vitt, så kände jag bara "fuck yea"!

Det var också då jag började se över ekonomin och vad jag kan åstadkomma även på den fronten. Motivationen kring ekonomin visade det sig senare skulle växa i paritet med min motivation kring jobb.

Efter några år blev jag rekommenderad av min chef till en ny position i en annan stad. Jag hade inriktat mig på en linje inom arbetet som skulle kunna möjliggöra utlandstjänst långt senare.

Utlandsuppdraget fick jag tillslut och något jag alltid bär med mig, varenda dag, är hur långt man kan komma bara genom att vara motiverad. Det är något som jag inte ser hos mina kollegor och jag undrar ofta vad andra har för bakgrund och vad som motiverar dem. Många tar väldigt lätt på livet med en "det ordnar sig" inställning. Något jag inte håller med om utan livet blir vad man gör det till.

Jag tycker det är inspirerande att läsa andra bloggare som delar med sig av vad deras motivation kommer ifrån. Och för den som orkat läsa ända hit så vet ni nu min.